Vanliga frågor och svar om barn- och ungdomsidrott

Idrott för barn ska vara lekfull, allsidig och bygga på barnens egna behov och förutsättningar samt ta hänsyn till variationer i utvecklingen. Det innebär mer konkret att idrott för barn bör inte vara resultatinriktad. Allas rätt att vara med brukar här betonas vilket då står i kontrast till både selektering och toppning. Det är vad idrotten gemensamt beslutat om. Det finns dock inga tydligt tvingande regler som säger hur föreningarna måste agera, men att selektera och toppa i verksamheter för barn är högst olämpligt utifrån vad forskning har påvisat. Det rimmar illa med barnkonventionen om ett barn pga. selektering inte får möjlighet att träna/tävla lika mycket som sina jämnåriga kamrater trots att hen önskar det.

Att selektera eller toppa är per definition inte ett brott mot barnkonventionen, men sättet det görs på kan vara det. Om föreningar genomför selekteringar eller toppningar som anses kränkande eller diskriminerande kan det vara skäl för uteblivet LOK-stöd.

Talang är ett begrepp som ofta förvirrar mer än vad det ger inom barn- och ungdomsidrott. Först och främst måste vi ha en förståelse för att barn och ungas utvecklingskurvor ser väldigt olika ut. Ett barn kan vara långt fram i sin biologiska utveckling samtidigt som ett annat jämnårigt barn är långt bak i sin biologiska utveckling, det är naturligt och sker överallt. Det uppstår dock ett stort problem när vi förknippar tidig fysisk mognad med ”talang”, eftersom den fysiska utvecklingen inte är något som barnen i fråga kan påverka. Det finns inget samband som talar för att ett barn som är ”duktig” i sin idrott här och nu, är den som blir allra bäst i slutändan.

Måste inte idrotten ge ”talangfulla” barn och ungdomar en möjlighet att träna och tävla med lika bra barn och ungdomar om de ska kunna bli bäst i världen?

Det är oerhört angeläget att oavsett ambitionsnivå och befintlig kunskapsnivå försöka stimulera ALLA individers enskilda utveckling. Det innebär inte att man måste separera de som för tillfället är bäst, för vi har ingen aning om vilka barn och ungdomar som faktiskt i slutändan blir bäst eller som ens fortsätter att idrotta. Målsättningen bör alltid vara att få med så många som möjligt så länge som möjligt.

Vid en första anblick kan det verka lätt att dela in unga inom idrotten. Samtidigt visar forskning att tränings- och tävlingsstrukturer och hur vi delar in riskerar att påverka barn och ungas välbefinnande negativt. Hur ska man som förening och idrottsledare tänka kring indelning av barn efter ålder, kön och ambition? På Riksidrottsförbundets webbplats finns förtydliganden och ställningstaganden i frågan.

Länk till RFs webbplats med info om indelning av barn och unga.

Självklart ska man få vinna. Tävling inom idrott handlar om att lära sig att båda vinna och förlora. Här har tränaren och de andra vuxna runt barnens idrottsmiljö en viktig uppgift att inte fokusera på kortsiktiga resultat utan istället se till att det är kul och utvecklande med idrott. Resultaten har ofta barnen själva koll på, även fast det inte förs statistik i tabeller. Forskning har visat att ett ökat resultatfokus kan leda till en mängd negativa konsekvenser för barn och unga inom idrott, till exempel: prestationsångest i form av magont och sömnproblem, ökad stress, rädsla att misslyckas, försämrad självkänsla, minskad idrottsglädje och därmed minskad motivation som ökar risken till avhopp från idrotten.

Begreppet ”elit” är något som ofta misstolkas inom idrotten, och framförallt i samband med barn- och ungdomsidrott. Elitidrott är en slutprodukt som bedrivs i den allra högsta nivån där vuxna tävlar mot andra vuxna. Därför är det högst olämpligt att bedriva elitidrott i idrottsmiljöer för barn och ungdomar då det ökar risk för onaturlig stress, både psykiskt såsom fysiskt för de aktiva. Idrottsmiljöer för barn och ungdomar är inget annat än barn- och ungdomsidrott, där alla barn och unga utvecklas i olika takt.

Den som vill bli väldigt duktig måste träna väldigt mycket. Det vet vi. Dock kan en ensidig träning, särskilt från ung ålder, ha motsatt effekt. Inom idrotten glömmer vi också bort att vi kan variera hur vi tränar. Då blir det ofta roligare. Dessutom kan du få med dig många andra nyttiga erfarenheter som inte bara handlar om fysisk utveckling.

Många har felaktigt citerat att en idrottare behöver 10 000 timmar av träning/tävling i tio år för att lyckas, och använt psykologiprofessorn Anders Ericssons studier gjorda på schackspelare som en formel för idrottslig framgång. Det är inte möjligt att dra sådana slutsatser. Det finns idrottare som har uppnått elitstatus med en kombination av 10 000 timmar av spel, lek och träning inom fler idrotter, men med endast cirka 3000 timmar av idrottsspecifik träning. 10 000-timmarsregeln är snarare en myt än sanning.

Föreningen har alltid yttersta ansvaret att ledarna i föreningen bedriver verksamheten utifrån vad föreningen står för. Om en ledare missköter sitt förtroende är det föreningen som äger rätten att bestämma vad för åtgärder som ska göras. Det är därför viktigt att föreningen är tydlig med vad ni står för, och vad ni inte står för i er verksamhet.

Om det uppstår problem i föreningens barn- och ungdomsverksamhet har ni möjlighet att få stöd av och diskutera saken med RF-SISU Sörmland idrottskonsulenter eller med den som är sakkunnig i barn- och ungdomsidrottsfrågor. Vi finns också som stöd om er förening vill arbeta med eller utbilda er i frågor som berör er barn- och ungdomsverksamhet.

Kontakta våra idrottskonsulenter för mer information.