"Allt är roligt med handboll"

Kopparhallen är för dagen uppdelad i flera planer, det är avslutning och det ska spelas minihandboll. Lagindelningen ropas ut av speakern och alla är laddade. På en av dessa planer ska föreningens paralag spela sina matcher.

Den yngsta i paralaget är 10 år och den äldsta är 50 plus. Det är både killar och tjejer i laget. De tar sig fram genom att gå, spinga och rulla. Paralaget ska spela fyra matcher innan lunch och ytterligare tre efter lunch. I samband med lunchen ska vi träffa deras tränare för ett samtal.

Men först en rolig förmiddag för spelare, tränare och för oss som är åskådare. Det ”haglar” high fives när någon spelare gjort mål eller gjort en snygg räddning. Kamratskapet och värmen spelare emellan är påtaglig.

En mycket lyckad verksamhet

Jennie berättar för oss att i paralaget är alla välkomna. För närvarande är våra spelar skolelever, vuxna som har någon form av anpassad arbetsplats och elever från Sjöviks Folkhögskola. De är duktiga på att känna in varandra. Vi behöver aldrig säga ta det försiktigt, tänk på att han eller hon är mindre än du är, eller sitter i rullstol. De känner själva in och gör t ex en finare passning när det behövs.

Ledarbiten är en viktig del i att vi lyckats. Avesta är en mindre kommun, vi ledare blir igenkända vilket gör att många vågar vara med. Vi är sju ordinarie tränare inklusive kommunalrådet Blerta Krenzi som ofta hoppar in. Det behövs många ledare till vår verksamhet.

Jennie fortsätter, tidigare fanns det ingen paraidrott i Avesta bara prova-på verksamhet, men ingen regelbunden träning. Nu finns det fler idrotter att välja på. Att vi var först gjorde nog att vi lyckats så bra med vår verksamhet.

Verksamheten betyder mycket

Som tränare ser man tydligt den förflyttning som spelarna gör, både i rörlighet och hur de mår när de får träffa kompisarna på träningen varje onsdag. Lojaliteten bland spelarna är stor och Jennie berättar om Parasportförbundets indelningar med gå-/springaindelning och åldersgräns på 16 år för att spela seriespel. Våra spelare blev upprörda över detta och uttryckte mycket bestämt att de ville spela handboll tillsammans.

Vi som tränare kan ha haft en dålig dag, men vi går från träningarna med ett leende på läpparna. Det vi gör här tillsammans betyder så mycket, säger Jennie.

Vad gjorde parahandbollen möjlig?

Frida Janhager är stödpedagog inom Avesta kommun och är den som gav Jennie och Pär inspiration till att starta paralaget. När de skulle dra i gång paraverksamheten för tre år sedan satt Jennie och hennes tränarkollega Pär med i huvudstyrelsen. Vi informerade föreningen om att våra spelare inte skulle kunna bidra vid olika aktiviteter och försäljningar för att få in pengar till föreningen. Hur skulle styrelsen då hantera bl a hallhyra? Något paralaget inte skulle kunna ha råd med. Men kärleken till handbollen var stark och styrelsen förstod, föreningen står för hallhyran. Som styrelse såg man fördelarna med inkludering och att ha en paraverksamhet.

Vid första tillfället kom 13 personer och vid tillfälle två kom det 25, det var många personer på två tränare. Pär och Jennie som var då de enda tränarna, säger Jennie och skrattar glatt när hon tänker tillbaka.

Många hjälper och stöttar paralaget

Jennie berättar att de ibland söker externa medel till material. Det kan var material som behöver anpassas eller behöver ha vissa färger för att det ska fungera för spelarna. Från RF-SISU Dalarna har de t ex sökt och fått medel för västar. Västarna är omsydda för att passa alla. Västarna köptes in hos Kontorsprofilen och laget fick hjälp av ägarens svärmor (som gillar handboll, speciellt parahandboll) att sy om västar för att de skulle passa. Det finns människor som vill väl och vill hjälpa och engagera sig i vårt lag, det värmer.

Initiativtagaren och ”nyckelspelaren” Frida hjälper till med text- och bildmaterial till kallelser när laget ska träna, om de ska ha match, ev förändringar osv. Hon koordinerar samt hjälper till att nå ut till spelarna.

Några gånger har de spelat match på annan ort bl a Lindesberg. Det blev en heldag med tipspromenad, lunch tillsammans och match. Vid ett annat tillfälle var de till Eskilstuna. Lindesberg var också där och det var naturligtvis jättekul att ses igen.

Att åka i väg och möta andra paralag är kostsamt. Flera av spelarna har behov av hjälp med olika saker. Paraspelare kan också behöva stöd ifall det händer något som känns otäckt. Nästan alla spelare har med sig en anhörig eller personal.

Vi delar inte på våra spelare vi åker tillsammans som ett lag det tummar vi inte på. Det är viktigt för spelarna att få känna tillhörighet t ex genom att få åka tillsammans eller ha lika västar på sig. När vi åker gör vi det i en stor lokaltrafikbuss eftersom man kan spänna fast rullstolar på mitten i bussen. På så vis kan även de som inte kan förflytta sig från rullstolen till vanligt säte vara med i vår gemensamma buss. Tyvärr är det dyrt och svårt att finansiera, men vi har fått god hjälp från Västanhede Trafik som sponsrat oss. Allt detta vi får från lokala verksamheter är antagligen unikt för mindre orter, man månar om den egna bygden och dess verksamhet, säger Jennie.

Viktiga medskick

• Vi är många tränare, men skulle behöva bli fler.

• Man behöver inte spela handboll för att vara med i vår verksamhet. Man kan komma och känna lite på bollen, på sidan om planen ifall man vill. Alla är med på sina egna villkor. Det kan betyda framsteg utifrån den egna förmågan.

Vad är roligast med handboll?

Här är spelarna inte så upptagna med att vinna eller förlora. De är mer fokuserade på om de haft roligt, gjort ett snyggt mål eller en bra räddning. Att spela handboll med kompisarna är viktigast.

Damian, Johan och Johanna säger att allt är roligt: Att stå i mål, träna på slalom, hoppa, passa, skjuta mot väggen vid uppvärmning, snabba banan, springa och studsa, träffa kompisarna, ja allt!

Stort tack för er medverkan

Spelarna - ni är bäst: Johanna, Olivia med assistent Isabell, Fanny, My, Christer, Alexander, Linda, Jonna, Hasse, Ann-Katrin, Damian, Johan, Erik, Stefan, Matilda och Anders. Några spelare saknades, totalt är de 34 spelare i paralaget.

Tränarna - respekt för ert engagemang: Jennie, Pär, Tommy, Lars, Blerta, Moa, Alfons och Simon.

Vi från RF-SISU Dalarnas säger lycka till i höst när paralagets verksamhet fortsätter!

Text: Maggan Appell, RF-SISU Dalarna